Jag hade gjort slut med min pojkvän i december.
Jag hade en period då jag ofta gick på fester och var med killar.
Sen hände någonting i mars-april. En kille såg mig mer för den jag var. Vi började träffas mer och mer.
Jag visste att han inte hade världens bästa rykte men jag tänkte att min uppfattning är viktigast inte någon annans. Så det blev så.
Han ändrade det enda jag verkligen inte accepterade med honom och han tackade mig efter det. Jag träffade honom ett tag och mina föräldrar visste det. Sen lite senare träffade jag honom och firade valborg. Egentligen var det inte meningen att vi skulle fira valborg med han och hans kompisar. Men det blev så. Mina föräldrar blev arga på mig för att jag ljög för dom. Vilket jag förstår.
Senare hörde mina familj saker om honom som de tyckte var mindre bra. Jag bad dem att ge honom en chans. Men det gjorde dom inte. Dom förbjöd mig träffa killen jag var kär i. Även fast han hade förbättrat sig. Inte kunde dom ge honom en chans. Jag fick stå där och ta emot deras skit om hur dålig jag var och att jag inte tänkte rätt. Varje gång de trycker ner mig tänker jag att nästa gång står jag upp för mig själv. Men jag blir som paralyserad och bara står där och inte vet vad jag ska göra. Till slut tror jag att jag är så hemsk som dom beskriver.
En gång bråkade jag och min familj så mycket så jag grät tills jag spydde. Dom sa ”det går över, sluta gråt nu.”
Från den stunden visste jag att jag aldrig ska behandla mina barn så i framtiden. Jag ska alltid bry mig om vad dom känner och ge dom chanser att få prata till punkt. Ingen ska behöva känna så här som jag gör.
Jag är fortfarande kär, och han är kär i mig.
Vill du också skriva ett blogginlägg? Läs mer eller skriv direkt här.
Behöver du prata med någon? Kontakta en tjejjour.